Sophie Zelmani höll
höstmörkret borta

REGIONALT | I publiken | Musik | Sophie Zelmani med band | Gröna Lund, Stockholm | 19 augusti 2010

Sophie Zelmani tvingade regnmolnen över Stockholm att spricka upp under sin spelning i tisdags kväll. Konserten lär finnas kvar som ett minne, en tröst, ett ljus i den allt mörkare hösten länge, länge.

Inför sjätte låten under spelningen, "Ready", sätter sig Sophie Zelmani på en stol och uppmanar publiken att också slå sig ner på dansbanegolvet framför Gröna Lunds lilla scen. Hon menar att det kanske inte är nödvändigt att vi ser henne. Jo, Sophie, det är det. Ingen sätter sig och jag tror att det beror på att många med mig vid det här laget redan har förstått att den här konserten kommer vi att bära med oss som en tröst och ett ljus långt in i höstens mörker.

När jag begav mig till denna östra del av Hjälmardalen regnade det. När jag lämnade Gröna Lund för att bege mig mot tåget hem hade regnet slutat, och det gick till och med att ana en blå himmel i den skymmande augustikvällen. Hon har den förmågan, Sophie Zelmani. Att trösta, att skingra mörker. Jag vet inte hur många gånger jag somnat med Sophie Zelmanis musik lågt och smeksamt spelande i högtalarna. Trots att hennes texter sällan kan betecknas som upplyftande har hon ändå förmågan att få sina lyssnare att tro på att världen inte är helt igenom ond.

Men det är bara en sida av Sophie Zelmani, den tröstande till-ro-vaggande sidan. Så här i konsertformen är hennes framförda sånger inte alls musik att somna till. Här lyssnar man uppmärksamt och intensivt. Ändå är den lika lågmäld som vanligt, med undantag för att den skickliga gitarristen Lars Halapi får utrymme för en del mer rockiga utflykter.

Kanske är det för att hon har den vidunderliga förmågan att på sitt viskande sätt tala direkt till var och en i publiken. Hon må stundom verka skygg och avskärmad, men när Sophie Zelmani låter sina djupa ögon svepa över publiken är det som att hon fokuserar rakt på mig, sjunger direkt till mig. Och jag öppnar så gärna mitt hjärta. Rent intellektuellt vet jag förstås att det inte är så att hon ser mig, men det förminskar inte styrkan i känslan och jag tror att många av mina grannar i publiken känner exakt samma sak.

Därför sätter vi oss inte, Sophie. Därför är det lika viktigt för oss att se dig som att höra dig. Vi vill ta med så mycket vi kan av den värme och det ljus du sprider in i höstmörkret. För det vet vi mycket väl att vi kommer att behöva.

Läs även: Skicklig Zelmani tystade grabbarna – Sophie Zelmani live i Katrineholm 1995

Urban Århammar

Hem

© Hjälmarens Tidning 2009