Jasmine Kara får blodet att rusa

ÖREBRO | I publiken | Musik | Jasmine Kara med band | Sthlm Jazz Fest, Skeppsholmen, Stockholm | 12 juni 2010

En stjärna föds inte över natt. Det kräver hårt arbete och många små steg. Ett sådant tog Jasmine Kara igår eftermiddag när hon garanterat fick blodet att rinna snabbare hos Sthlm Jazz Fest-publiken.

Hon har redan tagit en hel del små steg på vägen mot stjärnhimlen. Först på scenerna hemma i Örebro och sedan på vinst och förlust i New York. Ändå var Jasmine Kara märkbart nervös och generad när hon skulle genomföra en webb-tv-intervju med någon så obetydlig som undertecknad i våras. När hon står på scenen med sitt band under Sthlm Jazz Fest är det som att se en annan person. På scenen är Jasmine Kara redan stjärna.

Trots att det är tidig eftermiddag och lite gråkallt i Stockholm har en relativt stor publik bänkat sig framför en av de större tvillingscenerna på Skeppsholmen för att se Jasmine Kara med band. Efter ett tjusigt steel guitar-intro från Joacim Otterbjörk, som annars spelar bas i bandet, kliver övriga medlemmar i detta synnerligen kompetenta gäng på och drar igång soul-/blues-/funk-/ska-/vad-du-vill-kalla-det-svänger-gör-det-garanterat-festen. Trots att hon ännu inte gjort entré hör man också små utrop i en trådlös mikrofon från den där "andra personen" och hennes röst som kan få det mest isigt coola blod att börja rusa.

Så kliver hon, eller snarare studsar, in på scenen i tajt svart dress med rött band kring livet till det passande startnumret "Fire". Konserten varieras med sväng av ska-typ i "Try My Love", mer suggestiv northern soul-pop som "Ordinary Joe", partyrökaren "In The Basement" och som extranummer självklart "Liberation Conversation" – varifrån Jasmine Kara hämtat titeln till sitt kommande debutalbum "Blues Ain't Nothing But A Good Woman Gone Bad".

Det starka bandet, med bland annat Petter Bergander på expressiva klaviaturvandringar, ger Jasmine Kara fin avlastning genom en rad soloinsatser. För även om hon är en synnerligen hårt arbetande kvinna så är det förstås tungt att själv bära en hel konsert på en stor scen. Men när Jasmine Kara tagit några små steg till så kommer hon definitivt att klara att hålla en publik trollbunden under en helkväll med soul- och bluesstök.

Jag har hållit lite på det där med att slänga in en liknelse för att beskriva Jasmine Kara på scenen, för jag har inte riktigt vågat använda den som kommer för mig. Jag kanske kan skriva om den och göra den lite försiktigare. Jag kan kalla Jasmine Kara för en explosion på scenen. Ett fyrverkeri, ett vulkanutbrott. Men hon och hennes röst är egentligen mycket mer fysisk. Mycket mer nära. Alltså, Jasmine Kara är som en orgasm på scenen. Så starkt är det faktiskt när hon släpper loss.

Titta: Jasmine Kara hitta Chicago-bluesen i New York.

Urban Århammar

Hem

© Hjälmarens Tidning 2010