Kaxig mormor och osäker tonåring

Litteratur | Vingåker | Katerina Janouch på litterärt kafé | 16 mars 2011

Litterära kaféer är egentligen märkliga tillställningar. Att en musiker ger konserter efter att ha offentliggjort ett inspelat verk är motiverat. Konsertsituationen ger ofta en djupare eller åtminstone annorlunda känsla för musiken. Vernissager kan också ha en klargörande funktion. Besökarna kan få en förklaring av konstnären till urvalet av verk och även placeringen av dem i den aktuella utställningslokalen, även om vernissagen oftast har som primär funktion att få de närvarande att känna sig utvalda.

Men litterära kaféer där författaren berättar om sitt författarskap eller i extremfall om en specifik bok är lite svårare att motivera. Ett litterärt verk är ju skapat för att klara sig helt på egen hand i mötet med läsaren, borde inte behöva någon förklaring. Det tyder på att författarbesök fyller andra behov. Jag har hittat tre tydliga sådana.

För författaren själv är de förstås främst ett sätt att sälja böcker. Inget konstigt med det, vi lever i en mycket hårt styrd marknadsekonomi och förlagsvärlden är definitivt en hyperkommersiell del av denna ekonomi. Den författare som inte gör sig ett namn och säljer böcker lär inte få publicera sig igen, oavsett hur fantastiska verk han eller hon skapar.

Jag kan också tänka mig att många författare har ett behov av mer direkt bekräftelse än recensioner, uppskattande brev från läsare och försäljningssiffror. Att få tala om sig själv och sin verksamhet inför en koncentrerad och lyssnande publik kan säkert vara berusande för den här yrkeskåren som ägnar så mycken tid av sitt värv till att jobba i ensamhet.

Vi i publiken som har läst och berörts vill förstås få en chans att inbilla oss att vi får komma personen bakom boken nära. Trots att vi nog alla förstår att personen där framme bara spelar en rollkaraktär under författarbesöket så kan det ge oss ett inte alls försumbart mervärde.

En fjärde funktion är att litterära kaféer i enstaka fall kan bli som föreställningar i sig, men det händer väldigt sällan då det är få författare som har karisma nog att förvandla den enkla scenografin till en stor show.

Katerina Janouch gästade Vingåker igår kväll för ett litterärt kafé. Även om hon lockat långt ifrån lika många som publikmagneterna Leif GW Persson och Björn Hellberg gjort vid tidigare besök så var det en hyggligt stor skara som samlats i biblioteket.

Hennes besök innehöll mycket tydligt de där tre första funktionerna. Vi i publiken fick chansen att inbilla oss att vi kom Katerina Janouch in på livet. I den funktionen framstod hon som en kaxig mormor som fick oss att skratta. Inte för att det längre finns några strikta samhällsnormer för hur medelålders kvinnor ska klä sig, men kanske tror vi själva att de fortfarande existerar. I så fall bröt Janouch härligt mot den tänkta normen. Likaså när hon pratade om sex på ett sätt som kan tolkas som rättframt och mopsigt från en tuff tant, trots att sex idag knappast är ett tabubelagt ämne – snarare tvärtom. Hursomhelst så fick publiken precis vad den ville ha av Janouch.

Rollen som försäljare och företagare skötte Katerina Janouch också exemplariskt, hann med att ta upp alla typer av böcker hon producerat – ungdomsböcker, barnböcker, sex- och samlevnads-handböcker och romaner.

Mitt i det självsäkra säljsnacket tonade så en bild av den osäkra tonåringen med stort bekräftelsebehov och en tydlig fixering vid ytlig framgång och speciellt siffror fram. Janouchs fem barn nämndes, likaså att den första boken minsann sålde 30.000 exemplar när den till slut kom som pocket, att en roman bestod av 1,5 miljoner tecken, att en Janouch-barnbok legat i topp på bokrealistan, att hon skrivit över 30 böcker och så vidare.

När hon sedan skickade ut små giftpilar mot Kerstin Thorvall – för att hon kritiserat Janouch och hennes generationskamrater, Ulf Nilson – för att Janouch aldrig lyckades uppfylla journalistdrömmen om att bli utrikeskorrespondent, Emma Hamberg – för att hon plockade bort Janouchs sexspalt från Veckorevyn samt förläggare och kritiker som inte förstått hennes storhet blev det så att den osäkra tonåringen tog alldeles för stor plats. Vingåkerspubliken hade ju faktiskt betalat för att höra Katerina Janouch marknadsföra sina böcker, den behövde inte övertygas om att hon är värd sin plats i bokhyllan.

Då verkade det mer som att Janouch talade till och peppade sin egen lättstötta spegelbild. Kanske måste en författare vara så självcentrerad för att orka med den där ensamma sidan av jobbet, men det blev väl pladdrigt ett tag. Något som känns igen från Janouchs romaner. Jag har läst dem med viss behållning, men ibland skulle hon behöva hårdare redigering. I vissa passager stjäl långa utläggningar läsarens dyrbara tid utan att leda till några egentliga poänger. Ibland tar även den där bekräftelsesökande tonåringen onödigt stor plats i böckerna på så sätt att de är skrivna på ett så korrekt och präktigt uppsats-aktigt sätt att man får en känsla av att författaren vill säga "titta vad duktig jag är" istället för att berätta historien på tydligast möjliga vis.

Nåväl, trots att Katerina Janouch redan publicerat många miljoner tecken i de där över 30 böckerna så är hennes författarskap ännu ungt. Hon hinner förhoppningsvis utveckla sin stil så att den blir riktigt vass och flödande till slut. Lyckas hon inte med det kommer hon ändå att fortsätta vara hon som skrev "Anhörig". Det är inte fy skam, en självbiografisk roman är mer än de flesta författare lär bli ihågkomna för.

Urban Århammar

Hem

© Hjälmarens Tidning 2011