Viveka Adelswärd om småpratets stora betydelse

Viveka Adelswärd föreläste om
småpratets stora betydelse

Småpratet om väder och vind är viktigt för att känna av varandra och veta när det är läge att tala allvar, men struntpratet och klyschorna är i sig också ett redskap för sammanhållning. Det berättade professor Viveka Adelswärd från Linköpings universitet vid sin föreläsning i Ängeln igår kväll.

Samtalsforskaren och professorn Viveka Adelswärd från Linköpings Universitet gästade Ängeln igår kväll för en populärvetenskaplig föreläsning om struntprat. Alltså det småprat som på ytan kan verka meningslöst men som har en rad stora betydelser i vårt sätt vara människor, i att utvecklas som människor och i att förstärka samhörigheten med andra människor.

Adelswärds forskning har fått henne att inse hur viktigt småpratet är och att det har många olika funktioner. En sådan är att sondera, att känna av sina medmänniskor. Genom struntpratet får man snabbt reda på mycket om sina medmänniskor – vilken sinnesstämning de är i, om och i så fall vad man kan tänkas bygga en relation vidare på och inte minst att få en känsla för när det kan vara läge att koppla över till tyngre ämnen i samtalet. Adelswärd exemplifierade med hur skickliga diplomater använder småprat för att långsamt föra förhandlingarna framåt medan mindre erfarna istället ger sig på att lägga fram förslag tidigt och därmed riskerar att det låser sig. Liknande situationer kan uppstå i alla förhandlingar, oavsett om det handlar om affärsuppgörelser i miljardklassen eller vem som ska hämta på dagis.

Hon berättade också om hur det i forskningen kommit fram att lyckliga par som varit tillsammans länge kunde känna av varandra på ett mycket subtilt sätt. Oftast ägnade sig kvinnan – för det rörde sig om traditionella amerikanska äktenskap – åt att hålla liv i samtalet med småprat, medan männen ägnade sig åt något Adelswärd kallade låtsaslyssning. Att de helt enkelt lyssnade med ett halvt öra men ändå lyckades känna av och "hmma" på rätt ställe. Men båda makarna hade också en mycket välutvecklad förmåga att känna av när det var läge att gå till en annan nivå i samtalet och lyssna mer intensivt eller tala allvar.

Småpratet kan lika gärna användas för att känna av oss själva, enligt Adelswärd, att få tag i våra egna flyktiga tankar. Som hon sa så är det nog inte särskilt många av oss som har färdiga argument och åsikter om allting hela tiden. Nej, vi pratar på om allt möjligt och testar därigenom våra tankar, åsikter och uppfattningar och utvecklas genom att någon gång ibland säga något som låter riktigt bra och som kanske till och med tas emot positivt av övriga medlemmar av våra lilla struntpratsgrupp.

Att språket i sig inte bara är ett sätt att komma fram till gemensamma beslut utan lika mycket ett sätt att stärka den där gruppen och känslan av samhörighet i den var en teori Viveka Adelswärd presenterade. Hon berättade om en egen erfarenhet av hur man fick nya platser med egna rum på hennes tidigare trångbodda arbete, vilket förstås gav bättre arbetsytor åt var och en men samtidigt begränsade kontaktytorna för gruppen. Att det spontana småpratet minskade gav också en minskad känsla av samhörighet och ökade skitpratet, enligt Adelswärd.

Hon hänvisade vidare till Robin Dunbars teorier om att vårt skvaller och struntprat är en utveckling av människoapornas sätt att sitta och putsa varandra. Detta putsande sker inte slumpmässigt utan de ägnar mer tid åt sina vänner, och dessa vänner är i sin tur mer benägna att komma till undsättning i hotfulla situationer. Så de vardagliga klyschorna, skvallret och rutinavhandlandet av vädersituationen kan ha en djupare effekt på vår möjlighet att ingå i ett meningsfullt sammanhang. Vi använder struntpratet till att bibehålla och stärka banden mellan människor.

Utan att ta till struntpratiga fraser som "Det ser ut att bli regn" vid busshållplatsen, "Vilket gott bröd" vid lunchbordet eller "Går du ofta hit" på krogen så skulle vi ha väldigt stora problem att överhuvudtaget lära känna nya människor. Det tror jag nog att alla kan skriva under på, även den som inte är professor och till och med den som påstår sig förakta allt skvaller och struntprat.

Urban Århammar

Hem