För Sverige I TidenFör Sverige I TidenFör Sverige I Tiden

Frågorna är ställda
men än saknas svar

KATRINEHOLM | I publiken | Konst | Utställning och föreläsning | Ängeln | 28 augusti 2010

Varför tecknas de som kallas främmande och onda med vissa speciella drag i karikatyrer? Finns det något i den svenska kulturmiljön som gör att det är svårt för invandrade konstnärer att integrera sig? Det var två frågor att ta med sig från konstföreläsningen i Ängeln i torsdags.

Som en del av Ola Öhlins mångkulturprojekt visas just nu "För Sverige I Tiden – Ett mångkulturellt möte" i Ängeln. Det är en samlingsutställning innehållande verk av drygt tio olika konstnärer med varierande geografisk bakgrund. Själva utställningen är som ett smörgåsbord där man kan få smakprov på de deltagandes verksamhet, men inga djupare insikter om de enskilda konstnärerna än så.

Jag antar att det för Ola Öhlin allra viktigaste med hela projektet är att få igång en diskussion om huruvida konstnärer med invandrarbakgrund integreras eller inte. Som en del i detta så föreläste i torsdags två av de i utställningen deltagande konstnärerna med ursprung i Syrien respektive Irak – Saad Hajo och Amjad Altayyar – inför en liten skara och med hjälp av tolk.

Saad Hajo hade tittat närmare på karikatyrer, och då speciellt hur de främmande och de onda tecknas. Han hade hittat en lång rad exempel som hade liknande drag. De främmande onda tecknas ofta med skägg, med stor näsa och med ondskefulla ögon. Det har gått igen i hur judar har tecknats och hur araber tecknas och nuförtiden även hur Muhammed karikeras, trots att de beskrivningar som finns av hur den islamske profeten såg ut enligt Saad Hajo tyder på ett helt annat utseende.

Saad Hajo ställde frågan om varför just det typiska utseendet används så frekvent för att teckna utseendet hos främmande, men något svar gavs inte den här kvällen.

Amjad Altayyar tog upp miljöns påverkan på konstnären. Allt från de material som konstnären har tillgång till att arbeta med, via hur närmiljön ser ut och till hur omgivningens gemensamt skapade bild av vad som är konst påverkar. Han menade att miljö och omgivning har en mycket direkt påverkan på konstnärens verk. Det gäller både geografiskt, kulturellt och genom tid när såväl konstnärens egen uppfattning som omgivningens förändras.

Amjad Altayyar snuddade också vid en tänkbar orsak till att invandrade konstnärer har svårt att integrera sig i det svenska konstlivet, om det nu är så att de har det. Han påpekade hur viktigt det är för en konstnär att kunna sin miljö, att förstå symboliken för att nå ut. Han exemplifierade med en symbol som är vanlig i Irak, och som vi här möjligen har sett men knappast har någon känsla för den djupare meningen med. Sedan plockade han fram två svenska symboler – midsommarstången och dalahästen – som han själv inte helt lärt sig innebörden av.

Han utvecklade inte tanken, men det är ju logiskt att man som konstnär måste ha en kulturell botten att stå på i det samhälle man vill nå ut till. Sedan är det förstås upp till var och en att skaffa sig den grunden, men det kan inte vara helt lätt att göra det i Sverige. Särskilt om man umgås med de märkliga människor som ena sekunden påstår sig vara kulturintresserade och andra sekunden häver ur sig att Sverige inte har någon egen kultur. Det måste vara extremt svårt att integrera sig om man möts av den schizofrena inställningen till den svenska kulturella närmiljön. Den som konstnären enligt Amjad Altayyar behöver känna till för att kunna verka här.

Hur man kan förmedla kännedom om den svenska kulturmiljön är en avgörande fråga för den som vill hjälpa konstnärer – och säkert andra invandrare också – att integrera sig i det svenska samhället. Något tydligt svar på hur det ska gå till gavs dock inte den här kvällen.

Urban Århammar

Hem

© Hjälmarens Tidning 2010