Emelie Öberg dubblerade i Flen

Emelie Öberg dubblerade i Flen

En återträff med en gammal bekantskap och premiärmöte med en helt ny blev resultatet av en resa till kalla Flen. Den gemensamma nämnaren var gitarristen Emelie Öberg som spelar i både Citizen's Arrest och Sweet Ruby.

Sällan har längtan efter en riktigt svettig och het rockklubb i västra Sörmland varit så stor som igår. En småkall, blåsig, regnig, allmänt miserabel eftermiddag i den leriga och vattensjuka Sveaparken – med skräniga schabrak till tivoliinslag en liten bit från scenen – under det som kallas Fest i Flen, och säkert är jättekul när det verkligen är väder för att festa.

Så var det knappast igår. Det var inte heller uppdraget. Missionen var att fortsätta undersöka tillståndet på Katrineholms rockband år 2010 och på tur stod i första hand Citizen's Arrest, kvartetten som gav ut albumet "Impossibilities" i början av 2009. Så mycket hände väl inte efter det, men det gör ju inte det automatiskt nuförtiden bara för att man får ut en skiva.

Citizen's Arrest har jobbat på sedan utgivningen och spelat lite då och då. I Flen verkade de fyra också lite frusna och nöjde sig med fem låtar. De hann ändå visa att gruppen efter fyra år tillsammans är en mycket samspelt rock'n'roll-maskin, och det nya material som presenterades lät riktigt intressant.

Det känns ändå som att Citizen's Arrest nog ska undvika den här typen av spelningar i fortsättningen. De borde satsa på klubbspelningar eller åtminstone riktiga rockfestivaler framöver. Nästa gång vill i alla fall jag se klanen Öberg och sångare Daniel Andersson på en rockklubb för att kunna göra en rättvis bedömning av var bandet står.

Ljudet var faktiskt ändå väldigt bra för att vara på en utescen i så knepigt blåsväder. Det gällde både Citizen's Arrest och efterföljande band. Det var mitt premiärmöte med Sweet Ruby där Emelie Öberg från Citizen's Arrest också spelar gitarr. Då tillsammans med en annan klan i form av Anna, Frida och Susanne Samuelsson samt Camilla Thuné.

Sweet Ruby spelar en mjukare typ av rock med mycket stämsång och låtar som verkade sympatiska och tilltalande så här vid en första lyssning. Dessutom låtar som framfördes med gott humör i kylan. Så två helt okej spelningar fick jag i alla fall med mig hem från Flen. Men allra mest den där längtan efter en riktig rockklubb i Katrineholm – eller varför inte Vingåker – och då något mer seriöst än de halvdana försök någon enstaka krog i Katrineholm gjort.

Urban Århammar

Hem