Sofia Karlsson infriade förväntningarna

Sofia Karlsson infriade förväntningarna

Den sjunde upplagan av Katrineholms visfestival blev en jämngod historia med toppar i Sofia Karlsson och Lasse Tennander, samt en överraskning kallad Kontraband.

Som vanligt när det vankas visfest var det mycket folk vid Djulö, och att solen strålade gjorde förstås sitt till för att höja stämningen. På förhand tyckte jag inte att årets program verkade överdrivet spännnade. Men ibland är det bara att bita i det sura äpplet, för att upptäcka att det trots allt är riktigt sött.

Ola Magnell inledde med "Påtalåten", bara för att ha den avklarad. Därpå följde en del självklara visor och några mer udda alster ur hans stora repertoar. Ola hade dock glömt sin låtlista, så det blev inget perfekt flyt i spelningen. En lite sömnig inledning på eftermiddagen. Eller en mjukstart, om man föredrar att kalla det så.

Festivalgeneral Henriksson brukar lyckas bra med bokningen av oetablerade artister, och årets stora överraskning stod Kontraband för. Tre ynglingar som träffats på visskolan i Västervik och bildat ett band för att hylla Euskefeurat. Större delen av trions spelning bestod också av Ronny Erikssons material, som framfördes med både inlevelse och förvånansvärd pondus.

Men än mer imponerade den orutinerade gruppens förmåga att ta sig an svårigheter som avspelade strängar och annat man kan råka ut för på en scen. Speciellt den huvudsaklige sångaren Erling visade sig ha en naturlig fallenhet för att charma publiken.

Anna Stadling och Idde Schultz har tagit sig an ett gäng sånger som inte många andra artister på visfestivaler bryr sig om. Sånger från svenska rockpoeter som Per Persson och Magnus Lindberg, fina sånger från 70-, 80- och 90-tal.

Det var synd att de två sångerskorna och musikerna, som även kompades av Pecka Hammarstedt, inte hade något mellansnack att tala om. Både Anna och Idde har ju erfarenhet både som soloartister och gruppmedlemmar och borde ha mängder av anekdoter i bagaget. Kanske dags att ägna en eller annan reptimme till att öva in historier.

Publiken på visfestivalen är dock alltid artig och välvilligt lyssnande och tog till sig Anna + Idde trots att de inte bjöd så mycket på sig själva. Och det är inte konstigt, duon sjöng ju som änglar.

Sofia Karlsson var utan tvekan årets största namn. Hennes Dan Andersson-skiva slog ju förbluffande stort häromåret, och Sofias tredje soloskiva "Visor Från Vinden" har stärkt hennes ställning som stjärna. Själv har jag inte sett henne uppträda tidigare, så det var lite kittlande att få se hur hon skulle hantera sin nyvunna status.

Att Sofia klarar det musikaliska är det ingen tvekan om, gedigen folkmusiker som hon är i grunden. Att bära upp de högt ställda förväntningarna från en diger publikskara är något helt annat. Men Sofia och hennes spelskickliga band klarade det galant. Trots lite snubblande i Wiehes "Flickan Och Kråkan" var hennes glädje i musiken så tydlig att den värmde starkt i den då smått kyliga augustikvällen. Och hennes sånginsats var oklanderlig.
Om inte Tomas Henriksson slitit ut ordet "underbart" genom att ständigt ge allt och alla just detta omdöme vore Sofia Karlssons konsert värd det betyget.

Esbjörn Hazelius tillhör Sofia Karlssons band men ingår också i diverse andra konstellationer. Under Sofias spelning fick han, tillsammans med Henrik Cederblom, bjuda på ett irländskt mellanspel. Och som följande artist fanns bandet Lure, där Esbjörn ingår. Folkmusikgruppen var den punkt som spretade mest i festivalprogrammet. Kvartetten hade nog ändå anpassat urvalet så att konserten mest innehöll sånger.

Lasse Tennander väntade jag mig faktiskt inte särskilt mycket av. Att han överträffade mina förväntningar är alltså inte konstigt. Lasse inledde med att i rask takt beta av några av sina kända sånger från den långa karriären. Senare under konserten blev det mer plats för välrepat mellansnack, kärleksfullt käftande med publiken och sånger av både Taube och Kent. En värdig och uppskattad avslutning på en jämngod upplaga av visfestivalen.

Urban Århammar

Hem