Politik, groove, Cornelis och barnvisor

Politik, groove, Cornelis och barnvisor

En rosenrasande Mikael Wiehe, ett groovy Hogmans Orkester, allsång till barnvisor av James Hollingworth och förstås lite Cornelis. Visfestivalen är över för den här gången.

Som natt och dag. Så kan man beskriva vädret på Katrineholms Visfestival 2006 jämfört med föregångarens ösregn. Då gör det inget att årets program på förhand verkar vara snäppet svagare än fjolårets. Det är folkligt och festligt och ganska fullsatt ändå.

Först ut av de sex artistkonstellationerna är duon Ewert Ljusberg & Anderz Carlson. Två rutinerade herrar som tagit sig an den vanskliga uppgiften att tolka Cornelis Vreeswijk. Det börjar inte heller särskilt lovande med en ganska avslagen version av "Veronica".

Den något loja inledningen kan man antagligen tillskriva den grånade, distingerade gentlemannens rätt att uppvisa en viss eftermiddags-sävlighet. För det tar sig betydligt efterhand, med "Sambaliten" som en höjdpunkt.

Men det är förstås ändå svårt att tolka Cornelis, till och med en så stark karaktär som Ljusberg överröstas oftast av upphovsmannens eget sätt att framföra visorna på. Det för att Cornelis själv fortfarande lever så starkt i minnet hos så många visfantaster.

Dessutom kan Ewert gärna sluta med sina fåniga påhopp. De kärleksfulla imitationerna av just Vreeswijk och Fred Åkerström gör han bra. Att höra honom håna Ulf Lundell och andra Dylan-fans kanske är roligt första gången, men blir bara tröttsamt om man hört karikatyren tidigare.

Vis- och rockartister skiljer sig åt på det sättet att de förstnämnda ibland sätter orden så högt över melodin att den ibland slutar existera, rocksångare tenderar å andra sidan att slarva med texten. Att påstå att det ena skulle vara bättre än det andra är arrogant, även för en jämtländsk president.

Och att raljera om Knutby inkasserar visserligen billiga poäng, men är egentligen lika osmakligt som att skämta om mordet på Anna Lindh. Bort med sånt och håll er till att berätta om Cornelis och de personer som stått förebild för figurerna i hans visor. Det är mycket mer intressant och givande.

Karin Landers visar god talang som trubadur, eller som det heter i popvärlden – singer/songwriter, med skira tolkningar av låtar skrivna av artister som Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och Tiger Lou.

Jag har ingen aning om hur duktig Karin är med ord, men om hon eller någon i hennes närhet har förmågan att översätta engelska texter på ett varsamt sätt vore det spännande att höra henne framföra några av Heather Novas kompositioner på svenska. Det skulle Karins fina röst och uttryckssätt passa utmärkt för.

Dagens stora överraskning och lilla genombrott står Hogmans Orkester för. En kvintett skickliga musiker, som inte bara visar sig vara tekniskt drillade utan också verkligen har den unika förmågan att få musiken att svänga. Trombonisten Lisa Bodelius och pianisten Marika Willstedt turas om att glänsa och rytmsektionen bestående av Mirjam Wallin (trummor) och Anna Eklund (kontrabas) håller ihop det hela finfint.

Längst fram kapellmästare Sanna Hogman själv på sång, gitarr och inte minst publikcharmeri. Hon tar verkligen ett rejält grepp om publiken och ser till att den så här dags ganska fikasugna skaran verkligen fokuserar på hennes orkester under dess framträdande.

Med tanke på det jazziga groove Hogmans Orkester stundom piskar upp skulle jag gärna se att gruppen fyller det tomrum som uppstått efter ett inte längre så inspirerat Bo Kaspers. Med lite fler finurliga texter är Sanna och hennes gäng där.

Att det finns mängder av sådana historier att berätta ur hennes unga liv bevisar Hogmans rikliga mellansnack. Och byta däck-låten, som repriseras som extranummer, borde orkestern snarast sälja till Vägverket och dess informationsfilmer inför vintern.

Mikael Wiehe är ingen optimal festivalartist. Är man ute efter en lagom trivsam och avslappnande sommarpartykväll är han knappast den artist man engagerar som underhållare. Men det fungerar ändå. Bara för att han är den han är. Och står för det. Alltid. Benhårt.

Att han verkar argare och mer stridslysten än någonsin är troligen inget bra tecken för landet Sverige. För paradoxalt nog är Wiehe som bäst när de tendenser han avskyr är som starkast i samhället, råbrutal nynazism eller den marknadsliberala smygfascism som gror i samtliga riksdagspartier.

Det bjuds lite Hoola Bandoola, lite Dylan och så en hel del Wiehe själv med små hälsningar till Thomas Bodström, Percy Barnevik och andra "sköna killar". Mycket handlar om USA och 11 september. Och i Wiehes historiebeskrivning så är det datumet främst förknippat med den Amerika-stödda militärkuppen i Chile och den därpå följande diktaturen.

Mikael hinner också visa sin mjukare sida, framförallt när han talar om sin saknade vän Björn Afzelius och framför dennes "Sång Till Friheten". Många har säkert kommit till Djulö främst för att laddas upp av Wiehes energi, för han belönas med stående ovationer och besvarar dessa med det publikönskade extranumret om det där berömda osänkbara skeppet.

Marie Selander hade hamnat lite fel i programmet. När lördagsaftonen smyger sig på, och Mikael Wiehe dessutom sugit en del av musten ur åhörarna med sina brandtal, är en föreläsning inte rätt medicin. Även om den handlar om något så närliggande som Fogelstad-kvinnorna och något så ständigt aktuellt som jämställdhetsarbete.

När dessutom Marie och hennes ackompanjatör Lotta Hasselqvist inte riktigt är på samma våglängd som publiken angående vad som är progghits och vad som är mer obskyra kvinnokampsånger blir mottagandet svalt.

Marie är definitivt en stark och expressiv sångerska, men hennes och Lottas framträdande skulle passa bättre som en helt egen programpunkt under Katrineholms-Veckan.

"Älgarna Demonstrerar". Jag funderade länge på om jag verkligen kunde några fler av James Hollingworths barnvisor. Men när han väl står där på scenen och undrar hur han ska göra för att komma över vägen, ikläder sig rollen som bortkommen mört och tar hjälp av maskarna för att hitta sina borttappade skor så kommer alla sångerna framkrypande ur minnets mörka vrår.

Och så är det visst för fler, för större delen av publiken är med på noterna och sjunger av full kraft. Om det är ironiskt eller hoppfullt att den livsfilosofi som James Hollingworth förmedlar via sina ramsor ibland känns mer angelägen än det ibland hatiska budskap som Wiehe förmedlar vet jag inte.

Men jag är bombsäker på att många kommer att undrar varför släktingar och vänner går omkring och bjuder åtta kronor för alla möjliga saker de närmaste dagarna, för att sedan konstatera att det är "alldeles för lite" och snabbt bjuda över sig själva med nio, tio, elva, tolv. Då ska ni veta att det beror på James Hollingworth och hans "Auktionsvisa". En klockren avslutning på en skön dag ute vid Djulö.

Urban Århammar

Hem