Mäktig Sundström och klockren Finn

Mäktig Sundström och klockren Finn

Veteranen Finn Zetterholm var klockren på visfestivalen och Stefan Sundström allvarsamt mäktig. Men för Sanna Carlstedt blev visfestivalen något att glömma även om hennes dag är ett minne för livet.

CajsaStina Åkerström måste numer vara van vid scenmiljön, men hundraprocentigt bekväm i konsertsituationen blir hon nog aldrig. Och att möta en visfestivalpublik som väntade sig under i form av skingrade regnmoln kan inte ha varit det lättaste. Men hon skötte sig.

CajsaStina har tagit sig an visskatten och vi fick höra lite eget, lite Taube och den svårtolkade klassikern "Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha". Dessutom förstås soloversioner av hennes framgångsrika samarbeten med Finn Kalvik – "Tröstevisa" – och Åsa Jinder – "Av Längtan Till Dig".

Bäst var ändå den avslutande tolkningen av pappa Freds signaturmelodi "Jag Ger Dig Min Morgon". Som helhet en passande mjukstart på festivalen. Ett extra plus till ackompanjatören, den skicklige pianisten Steve Dobrogosz.

Kvartetten har säkert redan hört liknelsen till leda. Men vi kan slå fast att Barbro inte är något nytt Ainbusk. Uppenbara paralleller finns, men det puttinuttiga som gotländskorna står för är hos Barbro utbytt mot något betydligt skarpare. Gruppens totalomvändning av Jakob Hellmans "Hon Har Ett Sätt" gav lite att tänka på när det gäller gitarrpojkars behandling av ämnet kvinnan.

Även flera av de egna låtarna fastnade, medan de fyra kvinnorna flyttade runt bland instrumenten och turades om bakom sångmicken. Barbro kommer snart att spela in skivor och sätta upp egna krogshower. Om det nu är det som de strävar efter med sitt musicerande.

Som ålderman i sällskapet utnyttjade Finn Zetterholm sin rätt att dra på rejält med roande anekdoter från sin långa karriär. Lika träffsäkra var många av de kommenterande och humoristiska visor som han framförde.

Finn har troligen inte ens förmågan att göra en vispublik besviken. Med några känsligare kärleksvisor insprängda blev hans stund på scenen en av dagens höjdpunkter. En klockren föreställning från en av gebitets riktigt tunga.

Så Sanna Carlstedt. Aldrig tidigare har jag sett en nybliven brud uppträda i bröllopsklänning. Och ärligt talat vill jag inte uppleva det igen. Det här experimentet kan bara leda till en slutsats: Gift dig aldrig precis före en spelning!

Alla förstod självklart att hon var lycklig och ville att hela världen skulle dela glädjen. Men att förolämpa en publik som – i fyra timmars regn – givit föregående artister fantastisk respons var knappast rätt sätt. Jag hoppas att Sanna Carlstedt har kurage nog att att komma tillbaks och visa sina rätta kvaliteter när hon inte är riktigt lika mycket "i gasen".

Stefan Sundström har tagit sig upp på en ny nivå, och vuxit ut till att bli en av de stora svenska visartisterna. Vem som var kungen av Djulö den här lördagen var det inget snack om. Ibland har han haft en tendens att låta spexaren Steffe dominera, men nu har Sundström skaffat sig en pondus som gör att han kan låta det mörkare och djupare, som alltid funnits i låtarna, bära upp en hel konsert.

Självklart finns spelevinken som flippar ut i Dylan-imitationer med på scen och lättar upp stämningen, men i stort bjuder han på en allvarsam ton. Och det fungerar. Kända Sundström-karaktärer som Sabina och Marguerite dyker förstås upp. Andra toppar är den episka "Snickeboa", gamla fina "Näktergal" och publikönskade "Amors Pilar".

Stefan Sundström är idag en av få som mäktar med uppdraget att förvalta giganten Allan Edwalls arv. När han avslutar konserten med den dystert vackra "Den Lilla Bäcken" finns bara ett beskrivande ord att ta till: Mäktigt!

Svensk Pop har vanligen en yngre publik än den som besökte Djulö i lördags. Men det som till en början verkade bli en tramsig och felplacerad tillställning förvandlades till en spelning som säkert vann över nya anhängare även i Katrineholm.

Detta fixades av gott humör hos de fem gossarna från Stockholm, drag av Magnus Uggla från den tid då han hade en riktigt vass penna och gruppens Traste Lindéns Kvintett-liknande sätt att svepa med sig åhörarna. Att låtar som "17 År & Kär" och "Hon Bor I Farsta" har fått schlagerstatus i insatta tonårskretsar är lätt att begripa. En perfekt avslutning att studsa ut i augustinatten med.

Festivalgeneralen delade ut buketter till höger och vänster, men förtjänar själv en blomma för att ha fått till ett ovanligt välbalanserat program. Enda felet med det är väl egentligen att alla nu räknar med att han ska bräcka den här upplagan till 2006 års visfestival.

Urban Århammar

Hem